Att tvingas ändra sin livsstil
Kategori: Egna tankar
Att jag skulle hålla på med ponnytrav och jobba som hästskötare nu hos Stall Claes Svensson var något som jag absolut inte trodde på när jag var 14 år. När jag var 14 år var jag mitt uppe i en fotbollskarriär, var en duktig fotbollsspelare som hade kunnat nå långt. Jag har alltid haft höga drömmar och jag visste att jag hade kunnat bli så pass bra så att jag skulle kunna få chansen i landslaget. Livet blir dock aldrig som man tänkt sig. Jag tränade enorma mängder för att jag ville bli så bra som möjligt men kroppen sa ifrån. Blev sjuk hela tiden och missade massa träningstimmar, hamnade efter helt enkelt. Sedan när jag väl hittat ut ur det och hittat tillbaka så fick jag aldrig den chansen av a-lagstränaren som jag förtjänade och jag ledsnade. Fortsatte kämpa på ett tag men kom in i samma dåliga period igen där jag blev sjuk och då lade jag av. Har nog aldrig varit så ledsen som jag var i den stunden då beslutet togs. Månaden innan detta beslut så fick jag fina lovord från LFC:s (Linköpigs fotbolls club) dåvarande tränade och jag hade förhoppningar men de slocknade tyvärr relativt fort. Jag har levt och andats fotboll i hela mitt liv, så länge jag kan minnas och jag har alltid sagt att när jag dör vill jag bli begravd på en fotbollsplan. Så mycket älskade/älskar jag min sport. Sporten jag saknar något så otroligt och jag vill bara tillbaka, saknar känslan av att få lägga den där avgörande straffen eller frisparken, saknar all gemenskap som man hade i ett fotbollslag. Jag saknar ALLT.
Paniken slog över mig när jag fattade beslutet att lägga av. I denna stund så var jag helt nere på botten, livet var extremt tungt. Vad skulle jag göra? Vad ska det bli av med mig i mitt liv? Vad vill jag? I denna stund kom även ponnyn Winner in i mitt liv. Vill säga det att hästar har funnits i mitt liv på något sätt hela tiden då jag började rida tidigt på ridskola men hästar var aldrig någon självklarhet. När Winner kom in så sysslade min systerdotter med ponnytrav. Trav som i mina ögon då var en hemsk sport där djuren missköttes, det var så det pratades i ridstallarna om travet då i alla fall. Min systerdotter och hennes shettisar fick mig dock att helt ändra min uppfattning om travet och ju mer jag var med på tävlingar och fick se människor behandla sina hästar på Mantorptravet, desto mer fick det mig att älska sporten. Winner fick mig att älska den, han fick mig att hitta en ny riktning i livet och han fick mig att helt ändra livsstil. Han fick mig att se ljuset i tunneln och han fick mig att ta ponnytravlicens.
Från att vara helt nere och känna sig värdelös för att jag inte klarar av att göra någonting alls utan att bli sjuk till att känna mig värdeful och omtyckt. Allt tack vare en liten ponny på 119cm. Allt tack vare att familjen fanns där och stöttade mig/trodde på mig. Just den där känslan när man har planen för livet klart framför sig och det helt plötsligt bara raseras, den känslan önskar jag ingen och jag vill aldrig hamna där igen, jag tänker inte hamna där igen och jag är nu glad över att jag vet vad jag vill, och funkar inte det så finns det andra utvägar för mig också. I slutändan handlar det om att aldrig ge upp oavsett hur mörkt livet kan vara. Det är när det är som mörkast man ska kämpa lite extra för det är då det vänder.
Jag fick byta livsstil helt, då ville jag hoppa framför tåget, nu älskar jag att det blev som det blev.
Never ever Give Up!
Kram Carro
