hastskotarlivet.blogg.se

Jag har så otroligt mycket som jag vill berätta och nå ut med. Jag är en vanlig svensk tjej, en typiskt "Svensson". Jag har haft det tufft och fått kämpa, mer än någon annan och kanske mindre än någon. Stundtals har det varit riktigt tufft, och utan att gå in på mer detalj kring det just nu så lämnar jag det där.

 

Under större delen av min uppväxt så blev jag mobbad. Jag var/är mer av en pojkflicka, vilket inte accepterades av de i min ålder. Jag hade inte det bästa utseendet och jag blev ofta mobbad för att jag såg ut som en kille. Stundtals var livet skit. Stundtals ville jag inte leva och jag orkade helt enkelt inte med det liv jag levde. Räddningen blev fotbollen. Jag utvecklades något så enormt och jag blev väldigt duktig, vilket ledde till att jag blev lite mer accepterad för den jag var, i alla fall på fotbollsplanen. Mer och mer accepterad blev jag utanför planen ju bättre jag blev. Detta ledde till att jag började ställa sådana höga krav på mig själv, eftersom att ju bättre jag presterade ju mer blev jag accepterad och "en i gänget" lixom. 

 

Jag tränade enorma mängder och kände hur jag blev bättre, hur jag hade en framtid inom fotbollen bara jag lyckades övertala min tränare det. Men en dag så sa kroppen ifrån, allt sa bara stopp. Jag var nere på noll och jag tvingades emot min vilja att sluta. Glädjen fanns inte där och kroppen var inte med, 15 år gammal. Jag blev sjuk väldigt ofta och väldigt lätt, jag mådde dåligt psykiskt över hela situationen med att lägga av med det som gjort så att jag blev accepterad, att jag blev en i gänget.

 

Jag tvingades till att hitta något som jag kunde pyssla med, som min kropp klarade av och som jag mådde bra utav. Hästarna har ju alltid funnits i mitt liv och jag har ridit till och från sen jag var 5 år. Min syster hade skaffat två shetlandsponnyer till sin dotter, som var påväg att ta ponnytravlicens. Någonstans där började jag vara mer och mer i stallet, jag började hjälpa till att träna hästarna och jag började känna att detta var något för mig. Jag började drömma om att jag faktiskt kanske har en framtid, trots allt.

 

Jag drömde vidare och satte mål. Målet blev att ta ponnytravlicens, vilket jag också gjorde år 2008, en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Trots all skit och att det fanns de som sa att jag inte hade någon framtid så hade jag licensen i hamn och jag kunde börja få tävla med Winner, som vid det tillfället inte var kvalad men mitt första lopp skulle bli just ett kvallopp med Winner. Ponnyn som fanns där när det var som tyngst och som jag har lärt mig en hel del på. Ponnyn som betyder enorma mängder för mig. Winner är och kommer aldrig bli en stjärna på travbanan men han kommer föralltid att vara en stjärna för mig, och det är det allra viktigaste. 

 

Min resa inom ponnytravet har bara pekat uppåt. Jag har, tillsammans med dreamteamet, kämpat med hästar som inte haft den bästa stammen eller de bästa förutsättningarna. Vi har startat på, inte vunnit så ofta men gjort stora framsteg ändå. Vi tog oss till Kriteriet 2011 med Lillasyster, en ponny som inte hade någon "travstam" men en ponny med ett enormt hjärta och ett väldigt fint travsteg. När Lillasyster kom till oss så hände något, vi utvecklades massor. I samband med Kriteriet 2011 så fick vi ett erbjudande om att ta över träningen av en ponny vid namn Te-Quila. En ponny som vi ett par månader tidigare sa att den skulle vi inte vilja ha i träning (hon slog sönder två vagnar inom loppet av 10min) men när vi fick erbjudandet så kunde vi inte tacka nej, även om folk runt om oss sa att vi var dumma i huvudet. Te-Quila och jag fann varandra rätt snabbt, många av er som kommer att läsa detta inlägg vet vad vi har varit med om och vad vi gått igenom men vi har varje gång rest oss och kommit igen och visat vilken ruskigt bra ponny det är. 

 

För att gå tillbaka till vad inlägget handlar om. Jag var nere på botten men jag har sakta men säkert tagit mig uppåt. Trots all tvivel på mig, att min kropp inte skulle klara något så har jag tagit mig hit där jag är idag. Idag har jag världens finaste pojkvän sedan 3,5år tillbaka, ett jobb som hästskötare hos Claes Svensson och är framgångsrik inom ponnytravet där vi har en av landets bästa 6-åring samt 4-åring.

 

Oavsett hur tungt livet än är, så ska man aldrig ge upp. Allt som händer har en mening och varje gång man reser sig upp så går man starkare ur det och ingen kommer kunna stoppa dig när du rest dig. Även om jag ibland visat mig väldigt svag så har jag stärkts något så otroligt när jag rest mig upp, jag kommer sjunka ibland - det är så livet fungerar men jag vet att jag kommer flyta upp till toppen igen. 

 

Idag har jag hästarna att tacka - ni fick mig att se ljuset i den enormt mörka tunneln, tack!

 

Kramar Carro